|
Imbrosravinen
Åter en morgon med vackert väder. Det var nästan så att man undrade. Men så var det och snart bar av mot Imbros längs krokiga och branta bergsvägar.
Resan tog närmare 1 ½ timme men vad gjorde väl det. Utsikten var grandios och resan tycktes därför inte så lång.
Solen lyste från en blå himmel, men på grund av höjden var det inte plågsamt hett utan snarare lagom varmt att gå
i.
Imbrosravinen är Samarias mindre kända kusin. Den är mer lättgången och också mer lättåtkomlig. Den är 8 km lång och har även den ett smalaste ställe på endast 2 m bredd.
Om man går neråt startar man i byn Imbros. Imbros är mer jämnt sluttande än Samaria med sin mycket branta inledning.
Ravinen var grönskande
och fylld av olika slags blommor och örter och stod i sin fagraste blomning just vid denna tid.
Ravinen var stundtals mycket trång med näst intill
lodräta sidor. Ibland vidgade den sig för att sedan bli som en tunnel.
Men överallt fanns det blommor i mängd.
Här och var fanns det grottor av varierande storlek i ravinens sidor. Berggrunden var mjuk så det var lätt att inse smältvatten kunde holka ur bergsidorna
relativt enkelt. Berget bestod av en blandning av sandsten och kalksten.
Ibland stod berglagren på högkant, ibland så låg de ner.
Till slut började ravinen bli bredare och sidorna lägre.
Vi närmade oss slutet och snart kunde vi skymta Medelhavets blå vatten.
Då hade vi kommit till byn Komatides.
Här på Kretas södra sida kallas Medelhavet för det Libyska havet.
En kall öl på en taverna efter vandringens slut satt inte i vägen.
Åter en bussresa fylld av sevärda naturscenerier. Det kändes som att
serpentinvägarna klättrade minst 20 avstaser upp.
|
